franhartillhit

Jag tillhör de s.k invandrarna på Internet (till skillnad från tonåringen som är invånare). Jag kan alltså (med viss nostalgi) sitta och minnas mina första erfarenheter (och kulturkrocker) som sedemera ledde till att jag nu tycker mig förstå mitt nya land hyfsat bra (nej, jag tänker inte be tonåringen kommentera detta påstående). För er som inte var med följer här ett försök till historelektion:

Mina första kontakter med den nya kulturen var under högstadietiden. Det var mitten av 80-talet. Axelvaddarnas och synth-flätornas tid. Om man gick på den frivilligaaktiviteten som innehöll några få datorer, fick man när man lyckats (med hjälp av programspråket Basic) programera in en instruktion hur en hårtvätt gick till sätta in ett kasettband (!) i en enhet som var kopplad till datorn och spela Pacman. Detta i en tid när tennis på tv-spel bestod i att röra kontrollerna så att de två plattorna på skärmen studsade en prick mellan sig. Detta i en tid då maskinskrivningsteknik fortfarande var ett obligatoriskt ämne.

I slutet av åttiotalet, under mitt sista gymnasieår (som mest bestod i att spela Backgammon på träbräde med verkliga brickor och en annan människa som motståndare) skaffade familjen en dator. Det var som att använda skrivmaskin, fast den kom ihåg med hjälp av de böjbara floppydiskar man stoppade in. Skrivaren som tillhörde var en matrisskrivare. Papprena till skrivaren kännetecknades av de karaktäristiska hålen på sidorna (som satt på remsor som gick att riva av). Det gick verkligen inte att missa att utskrift pågick - kom ihåg att detta var långt innan de tysta laserskrivarnas tid.

I början av 90-talet jobbade jag på kontor. Nu började de hårda, mindre disketterna göra sitt intrång. Sen har det bara rasslat på med CD-ROM och USB-minnen. Eller som femåringen med självklarhet undrade när jag sa att jag tappat minnet (dvs. USBt tro inget annat): "Kommer du ihåg allt igen när du sticker in det?"