KUNDSKAP...
...den rubriken har Vägverket på mejlet de skickar för att bekräfta att de fått in din synpunkt.
En väldigt sympatisk attityd (och underbar formulering) tycker jag:
För inte går det att ta miste på att Vägverket med kundskaps-begreppet menar att man vill ta vara på kundernas kunskap!
Tala om kundsmart!!!
En väldigt sympatisk attityd (och underbar formulering) tycker jag:
För inte går det att ta miste på att Vägverket med kundskaps-begreppet menar att man vill ta vara på kundernas kunskap!
Tala om kundsmart!!!
NYA TURER
Så var mitt nya körkort klart. Bara att ta med reket och passet till det angivna postkontoret och sen ett sprillans nytt körkort att stoppa i plånboken. Trodde jag ja.
Riktigt så enkelt var det inte. På reket stod det bara att ett "äldre kort" skulle tas med. Med äldre kort menades tydligen inte ett foto taget typ förra året. Utan det äldre körkortet. I mitt fall var detta en omöjlighet, eftersom jag förlagt detta. Nu krävde postkassörskan en förlustanmälan. Något jag inte gjort eftersom jag redan fått ett nytt körkortsunderlag och visste att mitt äldre körkort snart gick ur tiden.
Okej, tänkte jag, lätt fixat med Vägverkets e-tjänst per telefon. Men när jag ringde den fanns inte alternativet att välja vilket körkort som var förlustat. Och i rädsla att råka förlustanmäla det nya, vände jag mig till e-tjänsten för förlustanmälan på internet; Tänkte att det nog skulle komma upp de båda körkorten som alternativ, så man kunde kryssa det som var borta. Det gjorde det inte: Efter att ha skrivit in sitt personnummer var det bara att oåterkallerligt förlustanmäla körkortet. Återigen drog jag mig ur.
Istället använde jag mig av den personliga tjänsten: "Gå-upp-på-Vägverkets-lokalkontor-och-prata-med-en-trevlig-person-i-luckan".
Den tjänsten fungerade alldelses utmärkt. Och tydligen hade jag gjort rätt i att vara feg; De hade hört om flera fall där en tänkt förlustanmälan av ett äldre körkort, hade blivit en förlustanmälan av ett nyare...
Efter alla turer har jag äntligen ett sprillans nytt körkort, med en stirrande blick, i plånboken. Och nu ska jag ta och skriva till Vägverket och föreslå förbättringar av deras e-tjänster.
Riktigt så enkelt var det inte. På reket stod det bara att ett "äldre kort" skulle tas med. Med äldre kort menades tydligen inte ett foto taget typ förra året. Utan det äldre körkortet. I mitt fall var detta en omöjlighet, eftersom jag förlagt detta. Nu krävde postkassörskan en förlustanmälan. Något jag inte gjort eftersom jag redan fått ett nytt körkortsunderlag och visste att mitt äldre körkort snart gick ur tiden.
Okej, tänkte jag, lätt fixat med Vägverkets e-tjänst per telefon. Men när jag ringde den fanns inte alternativet att välja vilket körkort som var förlustat. Och i rädsla att råka förlustanmäla det nya, vände jag mig till e-tjänsten för förlustanmälan på internet; Tänkte att det nog skulle komma upp de båda körkorten som alternativ, så man kunde kryssa det som var borta. Det gjorde det inte: Efter att ha skrivit in sitt personnummer var det bara att oåterkallerligt förlustanmäla körkortet. Återigen drog jag mig ur.
Istället använde jag mig av den personliga tjänsten: "Gå-upp-på-Vägverkets-lokalkontor-och-prata-med-en-trevlig-person-i-luckan".
Den tjänsten fungerade alldelses utmärkt. Och tydligen hade jag gjort rätt i att vara feg; De hade hört om flera fall där en tänkt förlustanmälan av ett äldre körkort, hade blivit en förlustanmälan av ett nyare...
Efter alla turer har jag äntligen ett sprillans nytt körkort, med en stirrande blick, i plånboken. Och nu ska jag ta och skriva till Vägverket och föreslå förbättringar av deras e-tjänster.
BARA ATT TUTA OCH KÖRA
Så var det dags att bli tio år äldre på ett klick. Med andra ord var det dags att förnya körkortet.
Eftersom jag finns i Vägverkets datasystem, fick jag i god tid tillskickat mig ett körkortsunderlag. Nu återstod bara det svåra: Att få till ett foto som man stod ut att visa upp i tio års tid. När jag slutligen tvingades iväg till fotografen gick detta projekt (av karaktären dagens i-landsproblem) mindre bra: Den ene släktingen skrattade rakt ut, en bekant tyckte synd om mig och den andra släktingen gav mig pengar för att jag skulle ta ett nytt...
Suck!
Då gick jag till Vägverkets kontor. Där, hade jag nu fått reda på, att det fanns en fotoautomat för mitt projekts ändamål. Och vad skönt det var att sitta gömd i en hytt, så ingen kunde se ens åmande för att åstadkomma något icke-komiskt att visa fram. Man fick dessutom tre bilder på sig och kunde se den föregående innan nästa togs (så man kunde åma sig lite till). Slutligen var uppdraget att välja den som mest såg ut som mallen för hur ett körkortskort ska se ut - jag valde efter estetik.
Bilden skickades sedan elektroniskt till Vägverkets datasystem, så också min elektroniska underskrift. Och eftersom jag redan hade betalat in min körkortsavgift (via e-banken) började körkortet att tillverkas följande dag. Så snart är det bara att tuta och köra med det nya färska körkortet (och vara tacksam för att jag faktiskt fått leva tio år till).
Eftersom jag finns i Vägverkets datasystem, fick jag i god tid tillskickat mig ett körkortsunderlag. Nu återstod bara det svåra: Att få till ett foto som man stod ut att visa upp i tio års tid. När jag slutligen tvingades iväg till fotografen gick detta projekt (av karaktären dagens i-landsproblem) mindre bra: Den ene släktingen skrattade rakt ut, en bekant tyckte synd om mig och den andra släktingen gav mig pengar för att jag skulle ta ett nytt...
Suck!
Då gick jag till Vägverkets kontor. Där, hade jag nu fått reda på, att det fanns en fotoautomat för mitt projekts ändamål. Och vad skönt det var att sitta gömd i en hytt, så ingen kunde se ens åmande för att åstadkomma något icke-komiskt att visa fram. Man fick dessutom tre bilder på sig och kunde se den föregående innan nästa togs (så man kunde åma sig lite till). Slutligen var uppdraget att välja den som mest såg ut som mallen för hur ett körkortskort ska se ut - jag valde efter estetik.
Bilden skickades sedan elektroniskt till Vägverkets datasystem, så också min elektroniska underskrift. Och eftersom jag redan hade betalat in min körkortsavgift (via e-banken) började körkortet att tillverkas följande dag. Så snart är det bara att tuta och köra med det nya färska körkortet (och vara tacksam för att jag faktiskt fått leva tio år till).
TIDTAGNING
Det är inte så att användandet av e-tjänster görs på ingen tid alls. Fortfarande måste du ha möjlighet att ta tiden till att sätta på datorn och sätta dig framför den. Och vara beredd på att det inte alls går så fort som du tänkt dig:
Häromdan skulle jag logga in med mitt fjärde bank-ID. Samma orsak som gjort att jag är inne just på mitt fjärde hände igen: Jag kom inte ihåg lösenordet. In på internetbanken för att skaffa ett nytt - det har gått snabbt och enkelt förut. Förut ja. Nu hade banken, för att öka säkerheten, infört att man måste ladda ner ett bankid-säkerhetsprogram. Problem uppstod när min brandvägg inte tyckte att detta program verkade ett dugg säkert...
Fick istället använda mig av en annan e-tjänst: Telefonbanken. Efter att ha blivit kopplad vidare och åter vidare. Fick jag slutligen prata med en kille (varför är det ofta så att kundsupporter är kvinnliga och tekniskasupporter manliga?) som var tvungen att mejla programet. Och slutligen lyckades jag äntligen få min dators säkerhetssystem att acceptera nykomlingen.
E-tjänsten, som egentligen bara skulle ta 5 minuter, tog nu över 1 timme av min tid. Tala om tidtagning! Det skulle ha gått snabbare att ha åkt till myndigheten jag ville ha det behövda dokumentet ifrån och låtit de skriva ut det åt mig. Fast de hade ju inte öppet klockan 23 på kvällen...
Häromdan skulle jag logga in med mitt fjärde bank-ID. Samma orsak som gjort att jag är inne just på mitt fjärde hände igen: Jag kom inte ihåg lösenordet. In på internetbanken för att skaffa ett nytt - det har gått snabbt och enkelt förut. Förut ja. Nu hade banken, för att öka säkerheten, infört att man måste ladda ner ett bankid-säkerhetsprogram. Problem uppstod när min brandvägg inte tyckte att detta program verkade ett dugg säkert...
Fick istället använda mig av en annan e-tjänst: Telefonbanken. Efter att ha blivit kopplad vidare och åter vidare. Fick jag slutligen prata med en kille (varför är det ofta så att kundsupporter är kvinnliga och tekniskasupporter manliga?) som var tvungen att mejla programet. Och slutligen lyckades jag äntligen få min dators säkerhetssystem att acceptera nykomlingen.
E-tjänsten, som egentligen bara skulle ta 5 minuter, tog nu över 1 timme av min tid. Tala om tidtagning! Det skulle ha gått snabbare att ha åkt till myndigheten jag ville ha det behövda dokumentet ifrån och låtit de skriva ut det åt mig. Fast de hade ju inte öppet klockan 23 på kvällen...
KNAPPHÄNDIGT
En sak jag har funderat på den sista veckan är om det inte är så att knapparna börjar bli plattare; Var det inte så att knapparna på maskiner och apparater var mer knappar förr? Alltså mer som sockerbitar. Nu verkar tendensen vara att de blir plattare och plattare och de mest platta av alla är de som blivit ikoner på en touch screen.
Finns det någon maskinteknisk-utvecklare där ute som kan förklara denna tendens? Konspiratoriskt skulle man ju kunna tro att användandet av touch screen istället för tangentbord är ett sätt att tjäna pengar - för rimligen borde det vara billigare att byta ut ett trasigt tangentbord. Eller? Och hur påverkar denna tendens användarvänligheten: Är man darrhänt och synsvag, vore det inte lättare med en tydlig, stor knapp?
Hm. Vad vet jag? Det jag däremot minns från milleniumskiftets alla program med tema 1900-tal var en intervju med en hundraårig dam; På reporternas fråga vad som var den största skillnaden nu (läs 1999) mot när hon var barn, blev svaret:
När jag var liten fanns inga knappar!
Finns det någon maskinteknisk-utvecklare där ute som kan förklara denna tendens? Konspiratoriskt skulle man ju kunna tro att användandet av touch screen istället för tangentbord är ett sätt att tjäna pengar - för rimligen borde det vara billigare att byta ut ett trasigt tangentbord. Eller? Och hur påverkar denna tendens användarvänligheten: Är man darrhänt och synsvag, vore det inte lättare med en tydlig, stor knapp?
Hm. Vad vet jag? Det jag däremot minns från milleniumskiftets alla program med tema 1900-tal var en intervju med en hundraårig dam; På reporternas fråga vad som var den största skillnaden nu (läs 1999) mot när hon var barn, blev svaret:
När jag var liten fanns inga knappar!
