franhartillhit

Var med elvaåringen på rundvandring på den skola hon ska gå på mellan årskurs 6 till 9. Försatt med tystnads plikt (dvs.  inte ställa pinsamma frågor) konstaterade jag att tiden inte hade stått still:

När jag var i de åldrarna fanns längst fram i klassrummet den svarta tavlan. För att skriva på denne användes vit krita. Jag ryser fortfarande vid tanken på hur denna krita kunde gnissla, likt en rovdjursklo mot en sten. Jag ryser också vid minnet av hur glosförhör förrättades genom att man fick ta en kritstump mellan sina svettiga fingrar och på svarta tavlan (läs: inför hela klassen) försöka stava den av läraren angivna glosan rätt. Vid extra pedagogiska tillfällen drog läraren ner filmduken och satte på ett bildband där Pogo Pedagog presenterade.

När jag började på gymnasiet hade vi en lärare som hade som vana att stoppa tavelkritorna i fickan, till följd av detta hade han alltid vita spår som visade tydligt vad som hade pågått. Ögonen sved när han obetänksamt daskade av tavelsudden och den vita kritan gjorde att klassrummet mer liknande slaget vid Lützen.

När jag började högskolan hade den vita tavlan gjort sitt intrång, också den engelska beteckningen: White board. Inget mer taveldamm. Inget mer gnisslande. Gällde bara att välja rätt penna att skriva med. Valde man en permanent blev det inskrivna just permanent. Och hade man glömt att ta upp filmduken (OH-bilder var still going strong) kvittade det vilken penna man valt - kvar blev det skrivna.

Tillbaka till dagens övning: Nu har klassrummen Smart boards. Stora dataskärmar med touchscreen, skrivbara med elektronisk penna. Redovisningar görs med Power Point och Photoshop. Inga filmdukar att inte nå när de ska dras ner, eller dra ner för mycket när man väl når dem. Inga raspiga Pogo Pedagog bildband, där en bandspelare (ofta i andra änden av klassrummet) samtidigt skulle passas. Inte heller någon möjlighet att sno med en krita, för att prova om att äta den verkligen gav heshet och därmed simulerad sjuklighet...